Jag trodde att jag befann mig i en mardröm, vilket det var - fast på riktigt.
Jag har suttit frihetsberövad, som så kallas i toltalt fyra månader. Den 14 april 2016 gick jag mitt första steg som fri igen, bara rätt ut via entrén, från rättsalen inne i Linköping. Rättegången hade tagit 4 dagar och där satt jag, väntansfull för att äntligen snart få krama om min familj igen. Fyra månader är en lång tid, det vet vi alla om. Men fyra månader inlåst i en cell utan nån som helst kontakt med någon förut via handskrivna blev som kom varannan vecka (åklagaren va nämligen tvungen att läsa dessa innan av säkerhetsskäl). Det kändes mer som en evighet. Min advokat kom lite då och då men annars fick man fiska efter att ha någonting att göra, därför är jag idag tacksam över att jag fick skriva och läsa brev från nära och kära. Jag satt även bänkad i sängen o kollade på TV, jag hade även rätt till en timme promenad varje dag. Man jag kallar det mer balkong häng. Ut via fönstret på "balkongen" kunde man se tåget ibland, eller lite suddigt. Fönstret va typ täckt med snorlobbor efter alla andra. Det va vidrigt.
Det var den 15 December 2015 tidigt på morgonen som jag precis hade klivit upp ur sängen för att hämta en ipren till min dåvarandra krassliga pojkvän (som idag istället är min sambo och livskamrat för all framtid). Strax efter att jag lagt mig i sängen igen öppnade jag min telefon för o bara kolla notisar så stormar polisen in med stora vapen riktade mot oss och skriker "upp med händerna" och fortsatte med "finns det fler personer som befinner sig i lägenheten?" samtidigt som jag och min sambo sitter stelt i sängen, nakna med händerna uppe i luften så kan jag bara minnas att jag tänker - nej. Det är lite som taget ur en komedifilm faktiskt, för detta var absolut inte något som skulle kunna hända oss i vanligt fall, det fanns inte på kartan. Men det hände, tyvärr.. Men jag har lärt mig - det kan bli fel för vem som helst, det hände ju mig.
Polisen griper mig samtidigt som jag förklarar för Rasmus att det måste ha blivit ett missförstånd. Att han inte får berätta för någon vart jag är och att jag kommer hem snart. Jag sitter tyst i bilen, säger bara att jag vill ha en advokat. Jag vet ju om varför jag är där, eller jag tror det iaf. Samt att jag även hade fått förklarat att det va viktigt o be om en, och att jag knappt skulle säga mitt namn innan jag hade fått någon. Det var min rättighet enligt lag. Vi börjar närma oss Motala och jag blir helt förvirrad. Jag trodde typ de skulle släppa av mig utanför polisen i Mjölby till ett förhör. Jag blir istället intagen i någon källarliknade byggnad via massa grindar och portar tills jag kommer fram och bemöts av någon som helt tappat livsgnistan. Han hade heller inte fått någon information om att polisen från Stockholm skulle lämna mig inne i arresten. En kvinna följer med mig in i rummet för att se till att jag tar av mig mina kläder samt smycken, för att byta ut mot en grön, jävligt ful mjukis dress. Jag fattade noll men jag försökte va lugn o cool. Dörren stängs och där sitter jag. Jag vet bara inte än att det ska ta 4 månader innan jag får bära smink, mina kläder, dricka en öl, eller bara få göra självklara grejer som fri igen.
Dörren öppnas, en kvinna hämtar ut mig till ett mindre rum där en annan kvinna sitter, som jag då tror är min advokat. Jag sätter mig mitt emot henne, hon presenterar sig men efter en stund förstår jag att hon inte är min advokat (ni får inte glömma att detta inte är vardagsmat, det är okej o fatta noll). Jag frågar efter min advokat men får förklarat att de inte har fått fram någon än. Men jag vill inte inleda ett förhör utan någon vid min sida. Det som sker då ser jag idag som nån form av hot eller press till att prata men trots det valde jag att vänta, och det accepteras, de har inget annat val. Men innan hon stänger dörren nämner hon bara en sak"bara så att du vet kan vi behålla dig här vääääldigt länge" och så låser de dörren. Jag hinner bara tänka o skratta för mig själva "ja men hur länge?" tills en vakt, med krulligt fuffigt hår, med en mage gjord för två (inbilla er en tecknad polis som käkar munk) öppnar dörren igen för att förklara att mina rättigheter är en timme prommenad, frukost, lunch och middag. Duscha en gång om dagen samt att jag fick röka 3 cigaretter om jag behövde det. Jag skulle nog inte ha skrattar för mig själv där strax innan han öppna. Jag skulle nu få uppleva någonting jag aldrig trodde eller ville uppleva.
Det var den 15 December 2015 tidigt på morgonen som jag precis hade klivit upp ur sängen för att hämta en ipren till min dåvarandra krassliga pojkvän (som idag istället är min sambo och livskamrat för all framtid). Strax efter att jag lagt mig i sängen igen öppnade jag min telefon för o bara kolla notisar så stormar polisen in med stora vapen riktade mot oss och skriker "upp med händerna" och fortsatte med "finns det fler personer som befinner sig i lägenheten?" samtidigt som jag och min sambo sitter stelt i sängen, nakna med händerna uppe i luften så kan jag bara minnas att jag tänker - nej. Det är lite som taget ur en komedifilm faktiskt, för detta var absolut inte något som skulle kunna hända oss i vanligt fall, det fanns inte på kartan. Men det hände, tyvärr.. Men jag har lärt mig - det kan bli fel för vem som helst, det hände ju mig.
Polisen griper mig samtidigt som jag förklarar för Rasmus att det måste ha blivit ett missförstånd. Att han inte får berätta för någon vart jag är och att jag kommer hem snart. Jag sitter tyst i bilen, säger bara att jag vill ha en advokat. Jag vet ju om varför jag är där, eller jag tror det iaf. Samt att jag även hade fått förklarat att det va viktigt o be om en, och att jag knappt skulle säga mitt namn innan jag hade fått någon. Det var min rättighet enligt lag. Vi börjar närma oss Motala och jag blir helt förvirrad. Jag trodde typ de skulle släppa av mig utanför polisen i Mjölby till ett förhör. Jag blir istället intagen i någon källarliknade byggnad via massa grindar och portar tills jag kommer fram och bemöts av någon som helt tappat livsgnistan. Han hade heller inte fått någon information om att polisen från Stockholm skulle lämna mig inne i arresten. En kvinna följer med mig in i rummet för att se till att jag tar av mig mina kläder samt smycken, för att byta ut mot en grön, jävligt ful mjukis dress. Jag fattade noll men jag försökte va lugn o cool. Dörren stängs och där sitter jag. Jag vet bara inte än att det ska ta 4 månader innan jag får bära smink, mina kläder, dricka en öl, eller bara få göra självklara grejer som fri igen.
Dörren öppnas, en kvinna hämtar ut mig till ett mindre rum där en annan kvinna sitter, som jag då tror är min advokat. Jag sätter mig mitt emot henne, hon presenterar sig men efter en stund förstår jag att hon inte är min advokat (ni får inte glömma att detta inte är vardagsmat, det är okej o fatta noll). Jag frågar efter min advokat men får förklarat att de inte har fått fram någon än. Men jag vill inte inleda ett förhör utan någon vid min sida. Det som sker då ser jag idag som nån form av hot eller press till att prata men trots det valde jag att vänta, och det accepteras, de har inget annat val. Men innan hon stänger dörren nämner hon bara en sak"bara så att du vet kan vi behålla dig här vääääldigt länge" och så låser de dörren. Jag hinner bara tänka o skratta för mig själva "ja men hur länge?" tills en vakt, med krulligt fuffigt hår, med en mage gjord för två (inbilla er en tecknad polis som käkar munk) öppnar dörren igen för att förklara att mina rättigheter är en timme prommenad, frukost, lunch och middag. Duscha en gång om dagen samt att jag fick röka 3 cigaretter om jag behövde det. Jag skulle nog inte ha skrattar för mig själv där strax innan han öppna. Jag skulle nu få uppleva någonting jag aldrig trodde eller ville uppleva.
Staten tog min frihet. Får jag skylla mig själv? Jag har mer att berätta men inte ikväll. Kram på er och trevlig helg!