När socialen ingrep
Jag låg inne på toaletten och kunde inte sluta gråta, det fanns frallor färdiga i köket för att äta med ost och paprika. Vi skulle alltså fika i mitt nya hem med helt okända människor. En man och en kvinna på 60 år som jag aldrig någonsin hade sett innan. Jag va 14 år och blev den här dagen tvingad till att flytta hemifrån, trots att jag inte ville. Jag hade alltså ingenting att säga till om.. Jag va så rädd och trodde att mitt liv va över.
Bara två timmar innan jag låg där på toalettgolvet hade jag kommit hem till min bror, där jag hade sovit över natten innan för att jag inte ville vara hemma. Jag minns inte varför, trotsåldern antar jag. Det var alltså inte min mamma som berättade för mig om att jag skulle flytta, det va min bror. Det var även han som körde hem mig till mamma den dagen innan för att jag skulle packa ner mina kläder o diverse saker som jag behövde ha med mig. Jag ville inte därifrån, jag ville så gärna stanna hemma. Därför valde jag att möblerade om inne i mitt sovrum, jag försökte låsa in mig på rummet genom att rubba soffan framför dörren i hopp om att ingen skulle ta sig in. Det gick inte som tänkt. Mamma sitter och gråter i köket medans jag lämnar, utan att ens säga hejdå. Jag va ju en såndär tuff tjej som va kaxig, till en början.. Tills jag satt där i bilen mot Hogstad och insåg - Det här är på allvar och jag drömmer inte.
Jag är absolut inte stolt över saker som jag gjort, men som man brukar säga "jag var ung och dum". För så är det, man får skylla på det. Man bli påverkad av andra mer än man tror och tillslut har du ingen aning om vad du gör. Idag är jag glad att jag fick flytta hemifrån, mamma orkade inte mitt styrandet från mig. Jag va en riktig diva, hon tappade helt enkelt kontrollen. Jag beskyller henne inte för det. Inte ens jag hade orkat med mig själv. Jag ljög sällan för mamma, gjorde jag nån form av brott så kunde jag tala om det för henne. Jag minns tydligt när jag ringde henne för att berätta att jag hade gjort ett inbrott och att polisen stod utanför min kompis, hon gav mig inte stryk eller något sånt, vilket jag egentligen hade förtjänat vid den här tiden. Hennes agerade var mer "jag är glad att du berättar" Jag fick t ex vara ute på obestämd tid, eller nu ljög jag. Så länge jag va hemma tills hon vaknade på morgonen så va hon nöjd. Jag rökte redan vid den här åldern och fick även ett paket cigg som belöning för att ha klarat av en hel vecka i skolan utan ogiltig frånvaro. Visst är det sjukt? Men det va ju jag som bestämde, eller jag ville tro det och jag även påverkade mamma till att inte längre orka.
Minns ni när man va 14 år och hade en pojkvän? Man trodde man var förälskad för evigt och att det alltid skulle vara "han och jag". Kommer ni även ihåg den där kompisen som bara va en kompis för att förstöra? Äsch, det kanske bara va jag som hade såna i min närhet. Under den här perioden som jag fick flytta ifrån min mamma så valde min vän att vända mig ryggen, och samtidigt låta min kille lämna mig för att sen inleda ett förhållande tillsammans med henne? Just då kunde ingenting bli värre kände jag, men idag inser jag bara hur oförberedd man va inför att bli vuxen. Ni kan aldrig gissa vad jag gjorde..(jag skrattar ihjäl mig) Jag frågade dessa äldre människor om de kunde skjutsa mig till Mjölby för att sen slå ner den här tjejen, helt sjukt. Jag fick givetvis ett nej men eftersom jag då i tillfället kom på att det fanns cyklar i en liten lekstuga så valde jag ist att sno en cyklel och trampa på hela vägen till Mjölby. Bara några veckor innan så hade vi cyklart iväg för att plocka svamp, därför visste jag vart cyklarna stod. Men i vilket fall - Ja, jag rymde denna kväll utan att de visste något. Trots min unga ålder så va jag ganska klipsk. Med andra ord ganska så väl möblerad i huvudet för att vara den idiot som jag var.
Min mamma fick inte släppa in mig hemma av socialen, jag vet inte varför men jag lyckades även där prata till mig att få låna toaletten vilket va en självklarhet. Syrran står i köket i bara pyjamas och i den vevan stal jag mammas största köttkniv, jag går ut genom balkongdörren och går raka vägen mot den här "vännen" som dock bor på andra sidan stan. För er som inte vet så är min mamma nästan helt blind och springer därför inte efter mig, hon kunde inte trots viljan. Där emot springer min syster ut och ropar efter mig och ber mig komma tillbaka, men glöm nu fan inte - Jag va ju den här "tuffa" tjejen som inte brydde sig alls. Vad kunde bli värre, ja så tänkte jag då. Vilket skämt.
Det är inte bara jag som försökt att ta mitt liv i min familj. Jag påverkade mamma himla mycket, tills hon heller inte orkade mer och hamnade på sjukhus för att magpumpas på cirka 600 tabletter hon svalt. Min mamma har alltid varit snäll (ni får inte tro något annat) trots dumma beslut som att låta mig göra som jag vill. Min mamma är handikappad, och det valde jag att utnyttja. Jag knäckte henne och önskar mer än något annat att jag kunde få det ogjort.
Jag är även dömd till ungdomsvård pga misshandel (eftersom jag va över 15 men under 18). Men jag hade ju redan då flyttat hemifrån så det blev inte mycket mer till straff. Förstår ni varför jag va som jag va? Nae, det gjorde inte jag heller, inte då men idag vet jag. Jag ropade på hjälp och hjälpen kom fast långt där efter. Hur långt ska man behöva gå för att en vuxen människa ska ingripa och se att något inte stämmer? Varför var det ingen som såg att den där tjejej behövde hjälp? Funkar samhället så idag med? Har vi kommit någonstans? Jag vill tro det, därför tror jag det. Men vi måste även där lära oss - att allt sker av en eller flera anledningar och vi måste bara kunna se och hjälpa till. Vi måste våga gräva i våra medmänniskor för att få en mer öppen och ikke skamlig värld. Man ska inte vara rädd för att berätta. Man ska våga, och med stolthet kunna känna - Fan vad jag är bra!
Bara två timmar innan jag låg där på toalettgolvet hade jag kommit hem till min bror, där jag hade sovit över natten innan för att jag inte ville vara hemma. Jag minns inte varför, trotsåldern antar jag. Det var alltså inte min mamma som berättade för mig om att jag skulle flytta, det va min bror. Det var även han som körde hem mig till mamma den dagen innan för att jag skulle packa ner mina kläder o diverse saker som jag behövde ha med mig. Jag ville inte därifrån, jag ville så gärna stanna hemma. Därför valde jag att möblerade om inne i mitt sovrum, jag försökte låsa in mig på rummet genom att rubba soffan framför dörren i hopp om att ingen skulle ta sig in. Det gick inte som tänkt. Mamma sitter och gråter i köket medans jag lämnar, utan att ens säga hejdå. Jag va ju en såndär tuff tjej som va kaxig, till en början.. Tills jag satt där i bilen mot Hogstad och insåg - Det här är på allvar och jag drömmer inte.
Jag är absolut inte stolt över saker som jag gjort, men som man brukar säga "jag var ung och dum". För så är det, man får skylla på det. Man bli påverkad av andra mer än man tror och tillslut har du ingen aning om vad du gör. Idag är jag glad att jag fick flytta hemifrån, mamma orkade inte mitt styrandet från mig. Jag va en riktig diva, hon tappade helt enkelt kontrollen. Jag beskyller henne inte för det. Inte ens jag hade orkat med mig själv. Jag ljög sällan för mamma, gjorde jag nån form av brott så kunde jag tala om det för henne. Jag minns tydligt när jag ringde henne för att berätta att jag hade gjort ett inbrott och att polisen stod utanför min kompis, hon gav mig inte stryk eller något sånt, vilket jag egentligen hade förtjänat vid den här tiden. Hennes agerade var mer "jag är glad att du berättar" Jag fick t ex vara ute på obestämd tid, eller nu ljög jag. Så länge jag va hemma tills hon vaknade på morgonen så va hon nöjd. Jag rökte redan vid den här åldern och fick även ett paket cigg som belöning för att ha klarat av en hel vecka i skolan utan ogiltig frånvaro. Visst är det sjukt? Men det va ju jag som bestämde, eller jag ville tro det och jag även påverkade mamma till att inte längre orka.
Minns ni när man va 14 år och hade en pojkvän? Man trodde man var förälskad för evigt och att det alltid skulle vara "han och jag". Kommer ni även ihåg den där kompisen som bara va en kompis för att förstöra? Äsch, det kanske bara va jag som hade såna i min närhet. Under den här perioden som jag fick flytta ifrån min mamma så valde min vän att vända mig ryggen, och samtidigt låta min kille lämna mig för att sen inleda ett förhållande tillsammans med henne? Just då kunde ingenting bli värre kände jag, men idag inser jag bara hur oförberedd man va inför att bli vuxen. Ni kan aldrig gissa vad jag gjorde..(jag skrattar ihjäl mig) Jag frågade dessa äldre människor om de kunde skjutsa mig till Mjölby för att sen slå ner den här tjejen, helt sjukt. Jag fick givetvis ett nej men eftersom jag då i tillfället kom på att det fanns cyklar i en liten lekstuga så valde jag ist att sno en cyklel och trampa på hela vägen till Mjölby. Bara några veckor innan så hade vi cyklart iväg för att plocka svamp, därför visste jag vart cyklarna stod. Men i vilket fall - Ja, jag rymde denna kväll utan att de visste något. Trots min unga ålder så va jag ganska klipsk. Med andra ord ganska så väl möblerad i huvudet för att vara den idiot som jag var.
Min mamma fick inte släppa in mig hemma av socialen, jag vet inte varför men jag lyckades även där prata till mig att få låna toaletten vilket va en självklarhet. Syrran står i köket i bara pyjamas och i den vevan stal jag mammas största köttkniv, jag går ut genom balkongdörren och går raka vägen mot den här "vännen" som dock bor på andra sidan stan. För er som inte vet så är min mamma nästan helt blind och springer därför inte efter mig, hon kunde inte trots viljan. Där emot springer min syster ut och ropar efter mig och ber mig komma tillbaka, men glöm nu fan inte - Jag va ju den här "tuffa" tjejen som inte brydde sig alls. Vad kunde bli värre, ja så tänkte jag då. Vilket skämt.
Det är inte bara jag som försökt att ta mitt liv i min familj. Jag påverkade mamma himla mycket, tills hon heller inte orkade mer och hamnade på sjukhus för att magpumpas på cirka 600 tabletter hon svalt. Min mamma har alltid varit snäll (ni får inte tro något annat) trots dumma beslut som att låta mig göra som jag vill. Min mamma är handikappad, och det valde jag att utnyttja. Jag knäckte henne och önskar mer än något annat att jag kunde få det ogjort.
Jag är även dömd till ungdomsvård pga misshandel (eftersom jag va över 15 men under 18). Men jag hade ju redan då flyttat hemifrån så det blev inte mycket mer till straff. Förstår ni varför jag va som jag va? Nae, det gjorde inte jag heller, inte då men idag vet jag. Jag ropade på hjälp och hjälpen kom fast långt där efter. Hur långt ska man behöva gå för att en vuxen människa ska ingripa och se att något inte stämmer? Varför var det ingen som såg att den där tjejej behövde hjälp? Funkar samhället så idag med? Har vi kommit någonstans? Jag vill tro det, därför tror jag det. Men vi måste även där lära oss - att allt sker av en eller flera anledningar och vi måste bara kunna se och hjälpa till. Vi måste våga gräva i våra medmänniskor för att få en mer öppen och ikke skamlig värld. Man ska inte vara rädd för att berätta. Man ska våga, och med stolthet kunna känna - Fan vad jag är bra!
