Jag trodde att jag befann mig i en mardröm, vilket det var - fast på riktigt.

Jag har suttit frihetsberövad, som så kallas i toltalt fyra månader. Den 14 april 2016 gick jag mitt första steg som fri igen, bara rätt ut via entrén, från rättsalen inne i Linköping. Rättegången hade tagit 4 dagar och där satt jag, väntansfull för att äntligen snart få krama om min familj igen. Fyra månader är en lång tid, det vet vi alla om. Men fyra månader inlåst i en cell utan nån som helst kontakt med någon förut via handskrivna blev som kom varannan vecka (åklagaren va nämligen tvungen att läsa dessa innan av säkerhetsskäl). Det kändes mer som en evighet. Min advokat kom lite då och då men annars fick man fiska efter att ha någonting att göra, därför är jag idag tacksam över att jag fick skriva och läsa brev från nära och kära. Jag satt även bänkad i sängen o kollade på TV, jag hade även rätt till en timme promenad varje dag. Man jag kallar det mer balkong häng. Ut via fönstret på "balkongen" kunde man se tåget ibland, eller lite suddigt. Fönstret va typ täckt med snorlobbor efter alla andra. Det va vidrigt. 

Det var den 15 December 2015 tidigt på morgonen som jag precis hade klivit upp ur sängen för att hämta en ipren till min dåvarandra krassliga pojkvän (som idag istället är min sambo och livskamrat för all framtid). Strax efter att jag lagt mig i sängen igen öppnade jag min telefon för o bara kolla notisar så stormar polisen in med stora vapen riktade mot oss och skriker "upp med händerna"  och fortsatte med "finns det fler personer som befinner sig i lägenheten?" samtidigt som jag och min sambo sitter stelt i sängen, nakna med händerna uppe i luften så kan jag bara minnas att jag tänker - nej. Det är lite som taget ur en komedifilm faktiskt, för detta var absolut inte något som skulle kunna hända oss i vanligt fall, det fanns inte på kartan. Men det hände, tyvärr.. Men jag har lärt mig - det kan bli fel för vem som helst, det hände ju mig.

Polisen griper mig samtidigt som jag förklarar för Rasmus att det måste ha blivit ett missförstånd. Att han inte får berätta för någon vart jag är och att jag kommer hem snart. Jag sitter tyst i bilen, säger bara att jag vill ha en advokat. Jag vet ju om varför jag är där, eller jag tror det iaf. Samt att jag även hade fått förklarat att det va viktigt o be om en, och att jag knappt skulle säga mitt namn innan jag hade fått någon. Det var min rättighet enligt lag. Vi börjar närma oss Motala och jag blir helt förvirrad. Jag trodde typ de skulle släppa av mig utanför polisen i Mjölby till ett förhör. Jag blir istället intagen i någon källarliknade byggnad via massa grindar och portar tills jag kommer fram och bemöts av någon som helt tappat livsgnistan. Han hade heller inte fått någon information om att polisen från Stockholm skulle lämna mig inne i arresten. En kvinna följer med mig in i rummet för att se till att jag tar av mig mina kläder samt smycken, för att byta ut mot en grön, jävligt ful mjukis dress. Jag fattade noll men jag försökte va lugn o cool. Dörren stängs och där sitter jag. Jag vet bara inte än att det ska ta 4 månader innan jag får bära smink, mina kläder, dricka en öl, eller bara få göra självklara grejer som fri igen. 

Dörren öppnas, en kvinna hämtar ut mig till ett mindre rum där en annan kvinna sitter, som jag då tror är min advokat. Jag sätter mig mitt emot henne, hon presenterar sig men efter en stund förstår jag att hon inte är min advokat (ni får inte glömma att detta inte är vardagsmat, det är okej o fatta noll). Jag frågar efter min advokat men får förklarat att de inte har fått fram någon än. Men jag vill inte inleda ett förhör utan någon vid min sida. Det som sker då ser jag idag som nån form av hot eller press till att prata men trots det valde jag att vänta, och det accepteras, de har inget annat val. Men innan hon stänger dörren nämner hon bara en sak"bara så att du vet kan vi behålla dig här vääääldigt länge" och så låser de dörren. Jag hinner bara tänka o skratta för mig själva "ja men hur länge?" tills en vakt, med krulligt fuffigt hår, med en mage gjord för två (inbilla er en tecknad polis som käkar munk) öppnar dörren igen för att förklara att mina rättigheter är en timme prommenad, frukost, lunch och middag. Duscha en gång om dagen samt att jag fick röka 3 cigaretter om jag behövde det. Jag skulle nog inte  ha skrattar för mig själv där strax innan han öppna. Jag skulle nu få uppleva någonting jag aldrig trodde eller ville uppleva.

 
Staten tog min frihet. Får jag skylla mig själv? Jag har mer att berätta men inte ikväll. Kram på er och trevlig helg!

| | Kommentera |

När socialen ingrep

Jag låg inne på toaletten och kunde inte sluta gråta, det fanns frallor färdiga i köket för att äta med ost och paprika. Vi skulle alltså fika i mitt nya hem med helt okända människor. En man och en kvinna på 60 år som jag aldrig någonsin hade sett innan. Jag va 14 år och blev den här dagen tvingad till att flytta hemifrån, trots att jag inte ville. Jag hade alltså ingenting att säga till om.. Jag va så rädd och trodde att mitt liv va över.
Bara två timmar innan jag låg där på toalettgolvet hade jag kommit hem till min bror, där jag hade sovit över natten innan för att jag inte ville vara hemma. Jag minns inte varför, trotsåldern antar jag. Det var alltså inte min mamma som berättade för mig om att jag skulle flytta, det va min bror. Det var även han som körde hem mig till mamma den dagen innan för att jag skulle packa ner mina kläder o diverse saker som jag behövde ha med mig. Jag ville inte därifrån, jag ville så gärna stanna hemma. Därför valde jag att möblerade om inne i mitt sovrum, jag försökte låsa in mig på rummet genom att rubba soffan framför dörren i hopp om att ingen skulle ta sig in. Det gick inte som tänkt. Mamma sitter och gråter i köket medans jag lämnar, utan att ens säga hejdå. Jag va ju en såndär tuff tjej som va kaxig, till en början.. Tills jag satt där i bilen mot Hogstad och insåg - Det här är på allvar och jag drömmer inte.

Jag är absolut inte stolt över saker som jag gjort, men som man brukar säga "jag var ung och dum". För så är det, man får skylla på det. Man bli påverkad av andra mer än man tror och tillslut har du ingen aning om vad du gör. Idag är jag glad att jag fick flytta hemifrån, mamma orkade inte mitt styrandet från mig. Jag va en riktig diva, hon tappade helt enkelt kontrollen. Jag beskyller henne inte för det. Inte ens jag hade orkat med mig själv. Jag ljög sällan för mamma, gjorde jag nån form av brott så kunde jag tala om det för henne. Jag minns tydligt när jag ringde henne för att berätta att jag hade gjort ett inbrott och att polisen stod utanför min kompis, hon gav mig inte stryk eller något sånt, vilket jag egentligen hade förtjänat vid den här tiden. Hennes agerade var mer "jag är glad att du berättar" Jag fick t ex vara ute på obestämd tid, eller nu ljög jag. Så länge jag va hemma tills hon vaknade på morgonen så va hon nöjd. Jag rökte redan vid den här åldern och fick även ett paket cigg som belöning för att ha klarat av en hel vecka i skolan utan ogiltig frånvaro. Visst är det sjukt? Men det va ju jag som bestämde, eller jag ville tro det och jag även påverkade mamma till att inte längre orka.

Minns ni när man va 14 år och hade en pojkvän? Man trodde man var förälskad för evigt och att det alltid skulle vara "han och jag". Kommer ni även ihåg den där kompisen som bara va en kompis för att förstöra? Äsch, det kanske bara va jag som hade såna i min närhet. Under den här perioden som jag fick flytta ifrån min mamma så valde min vän att vända mig ryggen, och samtidigt låta min kille lämna mig för att sen inleda ett förhållande tillsammans med henne? Just då kunde ingenting bli värre kände jag, men idag inser jag bara hur oförberedd man va inför att bli vuxen. Ni kan aldrig gissa vad jag gjorde..(jag skrattar ihjäl mig) Jag frågade dessa äldre människor om de kunde skjutsa mig till Mjölby för att sen slå ner den här tjejen, helt sjukt. Jag fick givetvis ett nej men eftersom jag då i tillfället kom på att det fanns cyklar i en liten lekstuga så valde jag ist att sno en cyklel och trampa på hela vägen till Mjölby. Bara några veckor innan så hade vi cyklart iväg för att plocka svamp, därför visste jag vart cyklarna stod. Men i vilket fall - Ja, jag rymde denna kväll utan att de visste något. Trots min unga ålder så va jag ganska klipsk. Med andra ord ganska så väl möblerad i huvudet för att vara den idiot som jag var.

Min mamma fick inte släppa in mig hemma av socialen, jag vet inte varför men jag lyckades även där prata till mig att få låna toaletten vilket va en självklarhet. Syrran står i köket i bara pyjamas och i den vevan stal jag mammas största köttkniv, jag går ut genom balkongdörren och går raka vägen mot den här "vännen" som dock bor på andra sidan stan. För er som inte vet så är min mamma nästan helt blind och springer därför inte efter mig, hon kunde inte trots viljan. Där emot springer min syster ut och ropar efter mig och ber mig komma tillbaka, men glöm nu fan inte - Jag va ju den här "tuffa" tjejen som inte brydde sig alls. Vad kunde bli värre, ja så tänkte jag då. Vilket skämt.

Det är inte bara jag som försökt att ta mitt liv i min familj. Jag påverkade mamma himla mycket, tills hon heller inte orkade mer och hamnade på sjukhus för att magpumpas på cirka 600 tabletter hon svalt. Min mamma har alltid varit snäll (ni får inte tro något annat) trots dumma beslut som att låta mig göra som jag vill. Min mamma är handikappad, och det valde jag att utnyttja. Jag knäckte henne och önskar mer än något annat att jag kunde få det ogjort.

Jag är även dömd till ungdomsvård pga misshandel (eftersom jag va över 15 men under 18). Men jag hade ju redan då flyttat hemifrån så det blev inte mycket mer till straff. Förstår ni varför jag va som jag va? Nae, det gjorde inte jag heller, inte då men idag vet jag. Jag ropade på hjälp och hjälpen kom fast långt där efter. Hur långt ska man behöva gå för att en vuxen människa ska ingripa och se att något inte stämmer? Varför var det ingen som såg att den där tjejej behövde hjälp? Funkar samhället så idag med? Har vi kommit någonstans? Jag vill tro det, därför tror jag det. Men vi måste även där lära oss - att allt sker av en eller flera anledningar och vi måste bara kunna se och hjälpa till. Vi måste våga gräva i våra medmänniskor för att få en mer öppen och ikke skamlig värld. Man ska inte vara rädd för att berätta. Man ska våga, och med stolthet kunna känna - Fan vad jag är bra!

 

 
 
 
 


| | Kommentera |

Jag hängde mig, och ville inte leva mer

Jag vet inte om det beror på ånger, som ni kan se så har jag inte varit här för att dunka in ett inlägg på flera dagar. Jag är ingen bloggare på så vis, jag gillar bara att skriva av mig. Nyttigt kan jag tycka! Men det är ändå något som gör mig rädd, asso inte rädd som i "livrädd" utan rädd som i "fyfan va märklig" känsla. Jag och min sambo va inne på ICA här i stan bara för ett par dagar sen. Då såg jag en av systrarna, (alltså en av döttrarna till mannen jag pratade om i mitt tidigare inlägg). Istället för att hälsa som vi annars alltid gör så valde jag att gå en omväg. Bara för det blev en såndär "fyfan va märklig" känsla. Jag skämdes. De har väl förmodligen inte ens hittat in hit, men någon gång trillar väl de också in hit och börjar läsa, förstå och inse. Det är ju fan deras far jag pratar om..

Varför ska man må dåligt för vad någon annan ska och kan tycka? Varför gå in så djupt i sina egna känslor pga andra? Sick.. Det finns så mycket annat i den här världen man ska va rädd för och man ska vara glad för vad man har. Endel kämpar för att besegra cancer, och andra bara för att gå upp ur sängen. En del har högre smärtgräns än andra, givet. Det måste kanske funka på samma sätt fast på insidan? Att vissa klarar mer än andra? Jag tror på fullaste allvar att jag alltid har varit den med "hög smärtgräns" så att säga. 

På samma sätt som jag idag sitter och berättar vem jag är, och vad jag mår dåligt över gjorde jag inte då. Istället gömde jag mig bakom att klaga på andra, hur de såg ut och hur fan hon kunde välja den klänningen osv osv. Jag la mycket tid på att vara elak, för att sen sitta på kvällen hemma och dela mina tårar med min mor för att jag varit dum. Jag minns tydligt en tjej som gick i min klass, hon bar jämt samma kläder varje dag vilket vi flög på henne om, alltså jag och mina vänner. Idag förstår jag, alla föräldrar har inte råd. Då va jag en självisk tonåring som hellre gjorde andra ledsna för att att skydda mig själv. Typ så. Men jag är inte ensam, det är något jag är helt säker på. 

Jag tror att jag va mellan 14-15 år mitt första självmordsförsök ägde rum. Jag minns det som om det vore igår men jag kan inte sätta finger på varför. Jag mådde helt enkelt inte bra. Utan att ens skriva ett sådant avskedsbrev som man ofta lämnat efter sig när man tar dessa dåliga beslut (alltså att ta sitt eget liv). Jag skrev istället ingenting. Jag grät bara i flera timmar. Jag tog ett beslut och jag skulle hänga mig, i mitt tonårsrum där jag även valde tapeten helt själv till blå. Jag stod på en stol i någon timme eller fler. Tårar bara rann, för samtidigt som jag stod där o villa sparka bort stolen så va jag också rädd. Inte rädd för att dö, utan rädd för vad som hända skall efter döden. Tror ni jag hoppade av stolen?

Ja, jag hade sparkat bort stolen bara 15 sekunder innan min lilla syster, 3 år yngre stutsade in i mitt rum efter att hon badat klart. Annars hade jag i regel att alltid knacka men just denna dag missade hon det, eller struntade i.  vilket fall... Jag fick ingen luft, men det va inte så konstigt heller. Jag hängde ju bara där. Hon ropade på mamma o mamma kom inspringades, lyfte upp mig medans min syster fick den äran att skära av linan från taket med en enkel jävla sax.

Hon kunde inte prata, det enda jag såg va min 11 åriga syster som skakade och grät. Hon fick inte fram ett ord.Hon låste in sig på toaletten tills hon sen kom ut för att bara ge mig en kram och även säga "lova mig att aldrig mer göra om det här". Trots att jag lova så skulle jag vid två andra tillfällen nästan lyckas igen, men det är något jag kommer berätta om vid ett annat tillfälle. 

Varför berättar jag allt dethär? Vad vill jag få ut av det? Egentligen ingenting, inte från min sida. Samhället är sjukt och jag vet att jag inte är ensam. Varje dag föds nya barn som ska fostras till både starka kvinnor och män. Om jag är starkt idag? Betydligt starkare än då, men långt ifrån hel. Men endag kommer jag också bli det, och en dag kommer jag även stolt kunna visa vem jag är, trots min historia. Jag ska utveklas och sen kunna säga (av egen erfarenhet) "Ingenting är omöjligt"

 
Älska er sjävla för den ni är, alla har vi något att vara stolta över. Jag har min kille, bra bröst och vet vad som är rätt och fel, vad har du? :)
 
| | Kommentera |
Upp