Jag hängde mig, och ville inte leva mer
Jag vet inte om det beror på ånger, som ni kan se så har jag inte varit här för att dunka in ett inlägg på flera dagar. Jag är ingen bloggare på så vis, jag gillar bara att skriva av mig. Nyttigt kan jag tycka! Men det är ändå något som gör mig rädd, asso inte rädd som i "livrädd" utan rädd som i "fyfan va märklig" känsla. Jag och min sambo va inne på ICA här i stan bara för ett par dagar sen. Då såg jag en av systrarna, (alltså en av döttrarna till mannen jag pratade om i mitt tidigare inlägg). Istället för att hälsa som vi annars alltid gör så valde jag att gå en omväg. Bara för det blev en såndär "fyfan va märklig" känsla. Jag skämdes. De har väl förmodligen inte ens hittat in hit, men någon gång trillar väl de också in hit och börjar läsa, förstå och inse. Det är ju fan deras far jag pratar om..
Varför ska man må dåligt för vad någon annan ska och kan tycka? Varför gå in så djupt i sina egna känslor pga andra? Sick.. Det finns så mycket annat i den här världen man ska va rädd för och man ska vara glad för vad man har. Endel kämpar för att besegra cancer, och andra bara för att gå upp ur sängen. En del har högre smärtgräns än andra, givet. Det måste kanske funka på samma sätt fast på insidan? Att vissa klarar mer än andra? Jag tror på fullaste allvar att jag alltid har varit den med "hög smärtgräns" så att säga.
På samma sätt som jag idag sitter och berättar vem jag är, och vad jag mår dåligt över gjorde jag inte då. Istället gömde jag mig bakom att klaga på andra, hur de såg ut och hur fan hon kunde välja den klänningen osv osv. Jag la mycket tid på att vara elak, för att sen sitta på kvällen hemma och dela mina tårar med min mor för att jag varit dum. Jag minns tydligt en tjej som gick i min klass, hon bar jämt samma kläder varje dag vilket vi flög på henne om, alltså jag och mina vänner. Idag förstår jag, alla föräldrar har inte råd. Då va jag en självisk tonåring som hellre gjorde andra ledsna för att att skydda mig själv. Typ så. Men jag är inte ensam, det är något jag är helt säker på.
Jag tror att jag va mellan 14-15 år mitt första självmordsförsök ägde rum. Jag minns det som om det vore igår men jag kan inte sätta finger på varför. Jag mådde helt enkelt inte bra. Utan att ens skriva ett sådant avskedsbrev som man ofta lämnat efter sig när man tar dessa dåliga beslut (alltså att ta sitt eget liv). Jag skrev istället ingenting. Jag grät bara i flera timmar. Jag tog ett beslut och jag skulle hänga mig, i mitt tonårsrum där jag även valde tapeten helt själv till blå. Jag stod på en stol i någon timme eller fler. Tårar bara rann, för samtidigt som jag stod där o villa sparka bort stolen så va jag också rädd. Inte rädd för att dö, utan rädd för vad som hända skall efter döden. Tror ni jag hoppade av stolen?
Ja, jag hade sparkat bort stolen bara 15 sekunder innan min lilla syster, 3 år yngre stutsade in i mitt rum efter att hon badat klart. Annars hade jag i regel att alltid knacka men just denna dag missade hon det, eller struntade i. vilket fall... Jag fick ingen luft, men det va inte så konstigt heller. Jag hängde ju bara där. Hon ropade på mamma o mamma kom inspringades, lyfte upp mig medans min syster fick den äran att skära av linan från taket med en enkel jävla sax.
Varför ska man må dåligt för vad någon annan ska och kan tycka? Varför gå in så djupt i sina egna känslor pga andra? Sick.. Det finns så mycket annat i den här världen man ska va rädd för och man ska vara glad för vad man har. Endel kämpar för att besegra cancer, och andra bara för att gå upp ur sängen. En del har högre smärtgräns än andra, givet. Det måste kanske funka på samma sätt fast på insidan? Att vissa klarar mer än andra? Jag tror på fullaste allvar att jag alltid har varit den med "hög smärtgräns" så att säga.
På samma sätt som jag idag sitter och berättar vem jag är, och vad jag mår dåligt över gjorde jag inte då. Istället gömde jag mig bakom att klaga på andra, hur de såg ut och hur fan hon kunde välja den klänningen osv osv. Jag la mycket tid på att vara elak, för att sen sitta på kvällen hemma och dela mina tårar med min mor för att jag varit dum. Jag minns tydligt en tjej som gick i min klass, hon bar jämt samma kläder varje dag vilket vi flög på henne om, alltså jag och mina vänner. Idag förstår jag, alla föräldrar har inte råd. Då va jag en självisk tonåring som hellre gjorde andra ledsna för att att skydda mig själv. Typ så. Men jag är inte ensam, det är något jag är helt säker på.
Jag tror att jag va mellan 14-15 år mitt första självmordsförsök ägde rum. Jag minns det som om det vore igår men jag kan inte sätta finger på varför. Jag mådde helt enkelt inte bra. Utan att ens skriva ett sådant avskedsbrev som man ofta lämnat efter sig när man tar dessa dåliga beslut (alltså att ta sitt eget liv). Jag skrev istället ingenting. Jag grät bara i flera timmar. Jag tog ett beslut och jag skulle hänga mig, i mitt tonårsrum där jag även valde tapeten helt själv till blå. Jag stod på en stol i någon timme eller fler. Tårar bara rann, för samtidigt som jag stod där o villa sparka bort stolen så va jag också rädd. Inte rädd för att dö, utan rädd för vad som hända skall efter döden. Tror ni jag hoppade av stolen?
Ja, jag hade sparkat bort stolen bara 15 sekunder innan min lilla syster, 3 år yngre stutsade in i mitt rum efter att hon badat klart. Annars hade jag i regel att alltid knacka men just denna dag missade hon det, eller struntade i. vilket fall... Jag fick ingen luft, men det va inte så konstigt heller. Jag hängde ju bara där. Hon ropade på mamma o mamma kom inspringades, lyfte upp mig medans min syster fick den äran att skära av linan från taket med en enkel jävla sax.
Hon kunde inte prata, det enda jag såg va min 11 åriga syster som skakade och grät. Hon fick inte fram ett ord.Hon låste in sig på toaletten tills hon sen kom ut för att bara ge mig en kram och även säga "lova mig att aldrig mer göra om det här". Trots att jag lova så skulle jag vid två andra tillfällen nästan lyckas igen, men det är något jag kommer berätta om vid ett annat tillfälle.
Varför berättar jag allt dethär? Vad vill jag få ut av det? Egentligen ingenting, inte från min sida. Samhället är sjukt och jag vet att jag inte är ensam. Varje dag föds nya barn som ska fostras till både starka kvinnor och män. Om jag är starkt idag? Betydligt starkare än då, men långt ifrån hel. Men endag kommer jag också bli det, och en dag kommer jag även stolt kunna visa vem jag är, trots min historia. Jag ska utveklas och sen kunna säga (av egen erfarenhet) "Ingenting är omöjligt"
Älska er sjävla för den ni är, alla har vi något att vara stolta över. Jag har min kille, bra bröst och vet vad som är rätt och fel, vad har du? :)