När socialen ingrep

Jag låg inne på toaletten och kunde inte sluta gråta, det fanns frallor färdiga i köket för att äta med ost och paprika. Vi skulle alltså fika i mitt nya hem med helt okända människor. En man och en kvinna på 60 år som jag aldrig någonsin hade sett innan. Jag va 14 år och blev den här dagen tvingad till att flytta hemifrån, trots att jag inte ville. Jag hade alltså ingenting att säga till om.. Jag va så rädd och trodde att mitt liv va över.
Bara två timmar innan jag låg där på toalettgolvet hade jag kommit hem till min bror, där jag hade sovit över natten innan för att jag inte ville vara hemma. Jag minns inte varför, trotsåldern antar jag. Det var alltså inte min mamma som berättade för mig om att jag skulle flytta, det va min bror. Det var även han som körde hem mig till mamma den dagen innan för att jag skulle packa ner mina kläder o diverse saker som jag behövde ha med mig. Jag ville inte därifrån, jag ville så gärna stanna hemma. Därför valde jag att möblerade om inne i mitt sovrum, jag försökte låsa in mig på rummet genom att rubba soffan framför dörren i hopp om att ingen skulle ta sig in. Det gick inte som tänkt. Mamma sitter och gråter i köket medans jag lämnar, utan att ens säga hejdå. Jag va ju en såndär tuff tjej som va kaxig, till en början.. Tills jag satt där i bilen mot Hogstad och insåg - Det här är på allvar och jag drömmer inte.

Jag är absolut inte stolt över saker som jag gjort, men som man brukar säga "jag var ung och dum". För så är det, man får skylla på det. Man bli påverkad av andra mer än man tror och tillslut har du ingen aning om vad du gör. Idag är jag glad att jag fick flytta hemifrån, mamma orkade inte mitt styrandet från mig. Jag va en riktig diva, hon tappade helt enkelt kontrollen. Jag beskyller henne inte för det. Inte ens jag hade orkat med mig själv. Jag ljög sällan för mamma, gjorde jag nån form av brott så kunde jag tala om det för henne. Jag minns tydligt när jag ringde henne för att berätta att jag hade gjort ett inbrott och att polisen stod utanför min kompis, hon gav mig inte stryk eller något sånt, vilket jag egentligen hade förtjänat vid den här tiden. Hennes agerade var mer "jag är glad att du berättar" Jag fick t ex vara ute på obestämd tid, eller nu ljög jag. Så länge jag va hemma tills hon vaknade på morgonen så va hon nöjd. Jag rökte redan vid den här åldern och fick även ett paket cigg som belöning för att ha klarat av en hel vecka i skolan utan ogiltig frånvaro. Visst är det sjukt? Men det va ju jag som bestämde, eller jag ville tro det och jag även påverkade mamma till att inte längre orka.

Minns ni när man va 14 år och hade en pojkvän? Man trodde man var förälskad för evigt och att det alltid skulle vara "han och jag". Kommer ni även ihåg den där kompisen som bara va en kompis för att förstöra? Äsch, det kanske bara va jag som hade såna i min närhet. Under den här perioden som jag fick flytta ifrån min mamma så valde min vän att vända mig ryggen, och samtidigt låta min kille lämna mig för att sen inleda ett förhållande tillsammans med henne? Just då kunde ingenting bli värre kände jag, men idag inser jag bara hur oförberedd man va inför att bli vuxen. Ni kan aldrig gissa vad jag gjorde..(jag skrattar ihjäl mig) Jag frågade dessa äldre människor om de kunde skjutsa mig till Mjölby för att sen slå ner den här tjejen, helt sjukt. Jag fick givetvis ett nej men eftersom jag då i tillfället kom på att det fanns cyklar i en liten lekstuga så valde jag ist att sno en cyklel och trampa på hela vägen till Mjölby. Bara några veckor innan så hade vi cyklart iväg för att plocka svamp, därför visste jag vart cyklarna stod. Men i vilket fall - Ja, jag rymde denna kväll utan att de visste något. Trots min unga ålder så va jag ganska klipsk. Med andra ord ganska så väl möblerad i huvudet för att vara den idiot som jag var.

Min mamma fick inte släppa in mig hemma av socialen, jag vet inte varför men jag lyckades även där prata till mig att få låna toaletten vilket va en självklarhet. Syrran står i köket i bara pyjamas och i den vevan stal jag mammas största köttkniv, jag går ut genom balkongdörren och går raka vägen mot den här "vännen" som dock bor på andra sidan stan. För er som inte vet så är min mamma nästan helt blind och springer därför inte efter mig, hon kunde inte trots viljan. Där emot springer min syster ut och ropar efter mig och ber mig komma tillbaka, men glöm nu fan inte - Jag va ju den här "tuffa" tjejen som inte brydde sig alls. Vad kunde bli värre, ja så tänkte jag då. Vilket skämt.

Det är inte bara jag som försökt att ta mitt liv i min familj. Jag påverkade mamma himla mycket, tills hon heller inte orkade mer och hamnade på sjukhus för att magpumpas på cirka 600 tabletter hon svalt. Min mamma har alltid varit snäll (ni får inte tro något annat) trots dumma beslut som att låta mig göra som jag vill. Min mamma är handikappad, och det valde jag att utnyttja. Jag knäckte henne och önskar mer än något annat att jag kunde få det ogjort.

Jag är även dömd till ungdomsvård pga misshandel (eftersom jag va över 15 men under 18). Men jag hade ju redan då flyttat hemifrån så det blev inte mycket mer till straff. Förstår ni varför jag va som jag va? Nae, det gjorde inte jag heller, inte då men idag vet jag. Jag ropade på hjälp och hjälpen kom fast långt där efter. Hur långt ska man behöva gå för att en vuxen människa ska ingripa och se att något inte stämmer? Varför var det ingen som såg att den där tjejej behövde hjälp? Funkar samhället så idag med? Har vi kommit någonstans? Jag vill tro det, därför tror jag det. Men vi måste även där lära oss - att allt sker av en eller flera anledningar och vi måste bara kunna se och hjälpa till. Vi måste våga gräva i våra medmänniskor för att få en mer öppen och ikke skamlig värld. Man ska inte vara rädd för att berätta. Man ska våga, och med stolthet kunna känna - Fan vad jag är bra!

 

 
 
 
 


| | Kommentera |

Jag hängde mig, och ville inte leva mer

Jag vet inte om det beror på ånger, som ni kan se så har jag inte varit här för att dunka in ett inlägg på flera dagar. Jag är ingen bloggare på så vis, jag gillar bara att skriva av mig. Nyttigt kan jag tycka! Men det är ändå något som gör mig rädd, asso inte rädd som i "livrädd" utan rädd som i "fyfan va märklig" känsla. Jag och min sambo va inne på ICA här i stan bara för ett par dagar sen. Då såg jag en av systrarna, (alltså en av döttrarna till mannen jag pratade om i mitt tidigare inlägg). Istället för att hälsa som vi annars alltid gör så valde jag att gå en omväg. Bara för det blev en såndär "fyfan va märklig" känsla. Jag skämdes. De har väl förmodligen inte ens hittat in hit, men någon gång trillar väl de också in hit och börjar läsa, förstå och inse. Det är ju fan deras far jag pratar om..

Varför ska man må dåligt för vad någon annan ska och kan tycka? Varför gå in så djupt i sina egna känslor pga andra? Sick.. Det finns så mycket annat i den här världen man ska va rädd för och man ska vara glad för vad man har. Endel kämpar för att besegra cancer, och andra bara för att gå upp ur sängen. En del har högre smärtgräns än andra, givet. Det måste kanske funka på samma sätt fast på insidan? Att vissa klarar mer än andra? Jag tror på fullaste allvar att jag alltid har varit den med "hög smärtgräns" så att säga. 

På samma sätt som jag idag sitter och berättar vem jag är, och vad jag mår dåligt över gjorde jag inte då. Istället gömde jag mig bakom att klaga på andra, hur de såg ut och hur fan hon kunde välja den klänningen osv osv. Jag la mycket tid på att vara elak, för att sen sitta på kvällen hemma och dela mina tårar med min mor för att jag varit dum. Jag minns tydligt en tjej som gick i min klass, hon bar jämt samma kläder varje dag vilket vi flög på henne om, alltså jag och mina vänner. Idag förstår jag, alla föräldrar har inte råd. Då va jag en självisk tonåring som hellre gjorde andra ledsna för att att skydda mig själv. Typ så. Men jag är inte ensam, det är något jag är helt säker på. 

Jag tror att jag va mellan 14-15 år mitt första självmordsförsök ägde rum. Jag minns det som om det vore igår men jag kan inte sätta finger på varför. Jag mådde helt enkelt inte bra. Utan att ens skriva ett sådant avskedsbrev som man ofta lämnat efter sig när man tar dessa dåliga beslut (alltså att ta sitt eget liv). Jag skrev istället ingenting. Jag grät bara i flera timmar. Jag tog ett beslut och jag skulle hänga mig, i mitt tonårsrum där jag även valde tapeten helt själv till blå. Jag stod på en stol i någon timme eller fler. Tårar bara rann, för samtidigt som jag stod där o villa sparka bort stolen så va jag också rädd. Inte rädd för att dö, utan rädd för vad som hända skall efter döden. Tror ni jag hoppade av stolen?

Ja, jag hade sparkat bort stolen bara 15 sekunder innan min lilla syster, 3 år yngre stutsade in i mitt rum efter att hon badat klart. Annars hade jag i regel att alltid knacka men just denna dag missade hon det, eller struntade i.  vilket fall... Jag fick ingen luft, men det va inte så konstigt heller. Jag hängde ju bara där. Hon ropade på mamma o mamma kom inspringades, lyfte upp mig medans min syster fick den äran att skära av linan från taket med en enkel jävla sax.

Hon kunde inte prata, det enda jag såg va min 11 åriga syster som skakade och grät. Hon fick inte fram ett ord.Hon låste in sig på toaletten tills hon sen kom ut för att bara ge mig en kram och även säga "lova mig att aldrig mer göra om det här". Trots att jag lova så skulle jag vid två andra tillfällen nästan lyckas igen, men det är något jag kommer berätta om vid ett annat tillfälle. 

Varför berättar jag allt dethär? Vad vill jag få ut av det? Egentligen ingenting, inte från min sida. Samhället är sjukt och jag vet att jag inte är ensam. Varje dag föds nya barn som ska fostras till både starka kvinnor och män. Om jag är starkt idag? Betydligt starkare än då, men långt ifrån hel. Men endag kommer jag också bli det, och en dag kommer jag även stolt kunna visa vem jag är, trots min historia. Jag ska utveklas och sen kunna säga (av egen erfarenhet) "Ingenting är omöjligt"

 
Älska er sjävla för den ni är, alla har vi något att vara stolta över. Jag har min kille, bra bröst och vet vad som är rätt och fel, vad har du? :)
 
| | Kommentera |

Hans fingrar, innanför mina trosor, intryckta i mitt underliv



Här är jag, Louise, bara 11 år gammal. När man är 11 år så går man i 5:an, även kallat för mellanstatied och det var också då som mina bröst började ömma pga att de började växa. En kille kan inte förstå, men ni tjejer gör nog det. Visst gör det ont? Bara av att tröjan kanske satt lite för tajt? Man trodde det va något fel på sig själv. Det är ju inte samma för alla men för mig så sa det bara poff, så hade jag helt plötsligt störts bröst i klassen.
-Var det därför han valde mig?

Jag kan inte minnas exakt när det började, men det var iaf när jag va 11 år. Jag umgicks jätte mycket med en familj som jag höll kärt. De va som om jag tillhörde familjen och det var även som så att jag också ville bli muslim. Bara för att dom va de, o jag ville lika dant. S-å-k-l-a-r-t Det kanske inte är så konstigt att vilja bli det? Eller jo, iaf i den åldern. Jag kände mig sååå hemma där, det var nästan som så att jag var en främlig i mitt eget kylskåp hemma hos mamma. Spelade vi inte på datorn de hade så kollade vi på cartoon, gjorde vi inte det så fixa de mina naglar eller lekte frisör. Ja, eller så åt vi. Jag bad även med modern i huset några gånger. Jag minns mest en sten man la huvudet på, samt pratade på arabiska. Jag kan faktiskt lite arabiska, fast bara lite. Jag kan hej, hur mår du, bra, okej, kom, skynda, gris och givetvis hora. Den svordomen förekom mycket på vår gatan jag bodde på. Skattegårdsgatan i Mjölby, även på den tiden kallad gula pakestan.

Åter till mina ömma bröst, jag minns inte alls första gången - jag minns bara att det va många gånger, typ jämt. Men han klämde på mina bröst o det gjorde så ont. Satt familjen i köket för att äta mat så kunde han dyka upp bakom mig när jag satt i broderns rum o spelade på datorn. Så fort jag blev ensam i ett rum så dök hans vidriga händer alltid upp. Jag sa ifrån o sa att det gjorde ont. Jag blev rädd för honom tillslut. Han slutade ju aldrig. Några gånger så sa jag hans frus namn o sa att jag kommer ropa på henne. Ofta log han o gick men ibland nöp han bara hårdare. 

Jag kan än idag inte förstå syftet? Hur sjuk i huvudet kan en människa egentigen vara? Han bor kvar i den här staden. När jag har skaffad mod från ovan kommer jag gå rakt på sak och fråga. Tänk vad han mer kan ha gjort? Mer än att han haft sina fingrar, innanför mina trosor, intryckta i mitt underliv..

Det va som så att en dotter i familjen va hemma från skolan, då även jag fick för mig att stanna hemma också. Dock inte berätta för min mamma, jag skulle för första gången i mitt liv vara hemma från skolan utan giltig frånvaro. Jag skulle skolka men andra ord. Tjejerna delade på ett stort rum, vad som fanns i rummet var en enkelsäng samt en vångingsäng. En stor röd matta som låg över hela golvet. En spegel och en vit garderob. De fanns även en klocka på väggen och en TV i hörnet. Det va allt, men mycket mer behövde de inte. Den här tjejen låg i sin säng, på den övre delen av vångingsängen medans jag låg under. Där skulle jag sova bara för att hon va sjuk o jag ville va med? Varför? Ja, den frågan har jag ställt mig många gånger. Kunde jag bara inte som vanligt gått till skolan? Då kanske det aldrig hade hänt? Men nu har jag insett, jag var ett offer och han hade redan bestämt sig. Det va mig han skulle utnyttja, antingen då eller en annan dag. 

Usch.. Jag minns att han kom in i sovrummet, dottern låg och sov och jag låg vaken. Det visste inte han för jag valde att sluta mina ögon och låsas sova. Då han i sin tur sätter sig på sängkanten och börjar massera mina vader, för att sedan gå vidare upp mot låren för att sen ta på mig, trycka och känna. Snälla återgå nu till min bild här ovanför och försök förstå. Den lilla tjejen blev ett offer, 11år, rädd och hade ingen. #metoo kampanjen är inget skämt. Vi måste lära oss att det inte är vårat fel och att det inte är något att skämmas för. Vem som helst kan vara en "gärningsman" och vi måste bara lära oss att se det. Det låter enkelt men är helt omöjligt. Tvärr..


| | Kommentera |
Upp